jump to navigation

Vad är det med svenska medier? 18 februari, 2011

Posted by Adam in Arabvärlden, Grupper, Islam, Islamism, Israel, Muslimska Brödraskapet, Salafi.
add a comment

Vi håller tyst i flera år, i flera decennium och låtsas som inget. Dessa människor är ju våra allierade. Vi kanske kan komma med lite kritik då och då för att det inte sker tillräckligt många val. Vi kritiserar lite grann när partier vi inte gillar vinner mark i dessa val. Men när två av våra allierade faller för folkliga uppror då kanske vi borde försöka kräva lite mer? Kanske ställa oss på folkets sida för en gång skull?

Detta är vad svenska tidningars chefredaktörer och västliga politiker verkar tänka nu efter de arabiska revolutionerna och nuvarande uppror som sker i främst Bahrain, Libyen och Algeriet. Förr skedde knappt några, om inga protester mot arabregimerna. Istället har de valt att kritisera dem för att de inte har tillräckligt bra relationer med terrorstaten Israel.
Expressen skriver idag på sin ledarsida att väst måste stödja protesterna mot de korrupta regimerna i nordafrika och mellanöstern. Men dock bara om dessa kallar till demokrati. Det är sånt vi gillar, demokrati. Inga andra politiska system får accepteras även om befolkningarna ej skulle vilja ha demokrati överhuvudtaget. Om de skulle vilja exempelvis Islam så är befolkningarna dumma och ska bojkottas och straffas för att de inte vill ha rätt. Samma sak om de röstar i ett demokratiskt val och väljer ett antiväst/antiisrael parti, då ska detta val fördömas, straffas och bojkottas då människorna i valet var för dumma för att förstå sitt eget bästa. Efter att folket gjort sitt val och vi ej gillar det valet så bör vi ordna militärkupper eller sätta upp en annan regering för att straffa folket, då de var ju så dumma att välja nåt som inte väst gillar och väst är ju modern till all civilisation och vet därför bäst om allt.

Jaså, så nu ska man sätta tryck de arabiska diktaturerna? 18 februari, 2011

Posted by Adam in Arabvärlden, Dagens Nyheter, Egypten, Extremism Islam, Grupper, Islam, Islamism, Islamofobi, Muslimska Brödraskapet, Politik.
Tags: , , ,
add a comment

Jaha, tydligen ett till hatinlägg mot DN nu här då. Jag kanske måste börja läsa andra tidningar?

Iallafall så har DN kommit ut med en ny ledarartikel idag där de säger att man äntligen måste börja sätta press på de arabiska diktaturerna! Vart de varit i nästan 50 år nu har jag ingen aning om men nu ska det arabiska folket få frihet! Nu ska de få kunna säga sin åsikt! Nu ska EU och USA sluta med sitt stöd och börja kräva politisk representation för befolkningen! Hyckleriet är totalt verkar det som, så länge som den arabiska massan inte verkar göra något drastiskt mot ledarna ska dessa stödjas och uppmuntras till att sitta kvar då de är allierade med västmakterna och inte hotfulla mot terror/rasiststaten Israel. Så länge dessa regimer ger oss det vi behöver så behöver vi väl inte kräva att deras folk får rättigheter?

Vi kämpar mot den oövervinnerliga fienden 18 februari, 2011

Posted by Adam in Arabvärlden, Egypten, Extremism Islam, Islamism.
add a comment

Hur tusan kan man besegra en fiende som återuppstår flera gånger om?

Talibanledaren hakimullah Mehsud dog under 2009 två gånger i spetember, en till gång i oktober, sen två gånger till i januari 2010. Inte ens Jesus har dött så många gånger. Hans historia ser tydligen ut såhär:

  • 7:e Augusti, 2009: Mehsud dör i en amerikansk flygattack.
  • Augusti, 2009: Mehsud dör i ännu en flygattack.
  • September, 2009: Mehsud kräver omväxling och dödas i stället i en eldstrid med några rivaler.
  • December, 2009: Missnöjd med förra försöket går Mehsud tillbaks till säkra kort och dödas i en flygattack.
  • 14:e januari, 2010: Mehsud fortsätter på den inslagna vägen och dödas i en flygattack.
  • 17:e januari, 2010: Rädd om sitt världsrekord dör Mehsud igen tre dagar senare, igen i en flygattack.
  • 5:e Februari, 2010: Det är fortfarande osäkert om Mehsud är vid liv eller ej.
  • Abu ayab al-Masri har dött minst 2 gånger, en gång under 2007 och en till gång 2010. Detta samtidigt som han varit i egyptiskt fängelse i 10 år. Hur en person kunnat dö 2 gånger samtidigt som han varit i fängelse i ett annat land kan man ej förklara.

    Al-qaida ledaren Abu Omar al-Baghdadi har även han en ganska fin historia om fångenskap och död:

  • April 2004: Baghdadi skjuts i huvudet och dör under slaget om Fallujah.
  • 10:e Mars 2007: Baghdadi arresteras i Baghdad.
  • 10:e Mars, 2007: Senare samma dag är han inte arresterad.
  • Mars, 2007: Baghdadi dör för andra gången.
  • 3:e Maj, 2007: Baghdadi dör för tredje gången.
  • 18:e Juli, 2007: Amerikanska militären förklarar att Baghdadi är en myt och aldrig har funnits.
  • 19:e Juli, 2007: Amerikanska armén visar att det endast varit en skådis som spelat den icke-existerande ledaren hela tiden.
  • September, 2007: Den en gång arresterade, två gånger dödade och sedan aldrig existerande ledaren hotar Lars Vilks.
  • Maj, 2008: Den amerikanska armén förklarar att Al Qaida tyckte det var så pinsamt att skådisen avslöjades så de bytte namn på ledaren Hamed Dawood Mohammed Khalil al Zawi till Baghdadi.
  • 23:e April 2009: Baghdadi grips, återigen i Baghdad. Fem dagar senare visas foton upp som bevisar hans arrest.
  • 19:e April, 2010: Badghdadi dör en fjärde gång.
  • P.S. Mehsud har rapporterats dödas av rivaler vid flera separata tillfällen. Jag har dock valt att räkna dem som endast ett. Det är också möjligt att två av flyganfallen jag räknar upp egentligen ska ses som ett. I så fall är Baghdadi bara en återuppståndelse ifrån Mehsud! Spänningen är olidlig.

    Man måste verkligen skapa en ny OS-gren när det gäller att dö och komma till liv igen. Samt göra sig beredda att i krig slås mot människor med övernaturliga krafter att dö och leva igen.

    Tack till bloggen Motbilder som kom med denna information.

    Andra bloggar på samma ämne: Jihad

    Why is Israel so blind? 11 februari, 2011

    Posted by Adam in Arabvärlden, Egypten, Islam, Islamism, Israel, Muslimska Brödraskapet.
    Tags: , ,
    add a comment

    Artikel ifrån engelska Aljazeera

     

    Israel’s President Shimon Peres (R) has consistently tried to show the international community that Israel is committed to peace with the Palestinians [Reuters]

    Those of us in the pro-Israel, pro-peace camp do not enjoy being proven right — although we invariably are.

    Our standard recommendation to Israel is that it should move quickly to achieve agreements with the Arab states and the stateless Palestinians before it is too late.

    And the Israeli response is that there is no urgency to make peace — except on Israeli terms — because Israel is strong and the Arabs are weak.

    The most egregious example of this phenomenon comes from Egypt, where in 1971 President Anwar Sadat offered to begin negotiations toward peace in exchange for a two-mile wide Israeli withdrawal from the east bank of the Suez Canal, which Israel had captured along with the rest of the Sinai Peninsula in the 1967 war.

    Learning from history

    The Nixon administration told the Israeli government to explore the idea because Sadat was intent on going to war if he did not get his territory back.

    The peace camp in Israel and its allies here urged Israel to follow Nixon’s advice and hear Sadat out. The lobby, of course, told Nixon to mind his own business.

    As for the Israeli cabinet, it told Nixon’s emissary, Assistant Secretary of State Joseph Sisco, that it had no interest in discussing Egypt’s offer. It voted for keeping all of the Sinai Peninsula and sending Egypt a simple message: no. After all, the Egyptians had shown just four years earlier that they were no match for the IDF.

    Two years later, the Egyptians attacked, and within hours all of Israel’s positions along the canal were overrun and its soldiers killed. By the time the war ended, Israel had lost 3,000 soldiers and almost the state itself. And then, a few years later, it gave up the entire Sinai anyway – not just the two-mile strip Egypt had demanded in 1971.

    The peace camp was proven right. But I don’t recall anyone being happy about it. On the contrary, we were devastated. 3,000 Israelis (and thousands more Egyptians) were killed in a war that might have been prevented if the Israeli government had simply agreed to talk.

    Reneging on Oslo

    This pattern has been repeated over and over again. The Oslo Israeli-Palestinian peace process, which gave Israel its safest and most optimistic years in its history, collapsed after Prime Ministers Binyamin Netanyahu and Ehud Barak repeatedly refused to live up to its terms.

    During the Oslo process, Yasir Arafat’s Palestinian Authority did what it was supposed to do: it combated terrorism so effectively (Hamas had launched a series of deadly bus bombings to thwart the peace process) that Netanyahu himself telephoned Arafat to thank him. By 1999, terrorism was effectively defeated in Israel. It was an amazing time, with the free and safe movement of goods and people from Israel to the West Bank and back again – not the way it is today with a towering wall separating Israelis from Palestinians and dividing Palestinians on one side from Palestinians on the other.

    But the temporary end of terrorism did not achieve the transfer of any actual territory to the Palestinians. Netanyahu and Barak nickeled and dimed the Palestinians to death – actually, to the death of the peace process, which for all intents and purposes is now buried. By the time Clinton convened the Camp David summit in 2000, any good will between the two sides was gone.

    One could go on and on. According to President Bill Clinton, Prime Minister Ehud Barak could have had peace with Syria in 2000 until, at the very last minute, Barak chickened out. He was afraid of the settlers. The opportunity for full peace with Syria, which would almost certainly also mean peace with Lebanon, as well as a lowering of tensions with Syria’s ally, Iran, came again in December 2008.

    Missed opportunity

    The Turks had brokered a deal with the Syrians that Prime Minister Olmert celebrated with a five-hour Ankara dinner with Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdogan. Olmert went home. The Turks waited for Israel’s final approval.

    And then this is what happened next, according to Israeli New York University professor Alon Ben-Meir:

    To the utter surprise and dismay of the Turkish government, five days after Olmert returned to Jerusalem, Israel began a massive incursion into Gaza. Ankara felt betrayed by the Israeli action and deceived by Olmert’s failure to inform the Turkish Prime Minister of Israel’s pending operation of which he, as the Prime Minister, was obviously fully aware of and could have disclosed to his Turkish counterpart while he was still in Ankara. For Mr. Erdogan, the problem was compounded not only because he did not hear from Olmert the message of peace which he eagerly anticipated, but a ‘declaration’ of war with all of its potential regional consequences.

    It is hard to describe the depth of the Turks’ disappointment, not only because they were left in the dark, but because a major breakthrough in the Arab-Israeli peace process of historical magnitude was snatched away.

    This incident was a major first step toward the collapse of Israeli-Turkish friendship, which – along with the relationship with Mubarak’s Egypt – was the cornerstone of Israel’s sense of security.

    Who’s left? Jordan. However, Israel consistently ignores King Abdullah’s demands that it end the occupation of the West Bank and the blockade of Gaza.

    And then there is the US. President Obama put his prestige on the line to achieve an end to the Israeli-Palestinian conflict but all Israel did in response was to ridicule him and reject every suggestion the president made – no matter that Israel receives more US aid than any other country, by far.

    Anyone who cares about Israel at all has to be appalled by these repeated blunders – all backed by AIPAC and its cutouts in Congress.

    Future steps

    When will Israel’s supposed friends learn?

    Maybe never. In today’s New York Times, Yossi Klein Halevi, an influential Israeli journalist, expresses fear, almost terror, about the Egyptian revolution. He tells a ”grim assumption”:

    It is just a matter of time before the only real opposition group in Egypt, the Islamist Muslim Brotherhood, takes power. Israelis fear that Egypt will go the way of Iran or Turkey, with Islamists gaining control through violence or gradual co-optation.

    Note how Halevi conflates Turkey with Iran (a ridiculous comparison based only on the fact that democratic Turkey opposes Israel’s blockade of Gaza) and then adds Egypt to the list.

    And then there is the latest fright word, the Muslim Brotherhood. You would never know it from Halevi, but the Brotherhood is non-violent, has always opposed al-Qaeda, and condemned 9/11 and other acts of international terrorism.

    Yes, they are an Islamic organization which would prefer an Egypt based on Islamic law, much as the Shas party – a significant part of Israel’s ruling coalition – pushes for an Israel based on its extreme interpretation of Torah.

    Halevi (and other lobby types) may want the Muslim Brotherhood to be terrorists but, sadly for them, that is not true. And, besides, the January 25 revolution is not a Muslim Brotherhood revolution. They support it – almost all Egyptians do – but that does not make it theirs. Nor do they claim otherwise.

    The bottom line: I am happy for the Egyptian people, but I am sad for Israel – not because it is genuinely threatened by this revolution but because Israel’s leaders seem determined to turn the revolution against them.

    One can only hope that Israel and its lobby wake up. I hate always being proven right when it comes to Israel. I care about it too much.

    Klart att Mubarak var en god vän… 6 februari, 2011

    Posted by Adam in Arabvärlden, Dagens Nyheter, Egypten, Extremism Islam, Folkpartiet, Islam, Islamism, Islamofobi, Muslimska Brödraskapet, Politik.
    add a comment

    Självklart, vad trodde du? Det är väl uppenbart att Mubarak var en jättebra vän som lyhund åt Väst, jag menar hur bättre vän kan en person bli? Men bara för att han råkar vara en god vän betyder det inte att han är något att föredra eller att man ska försvara honom, speciellt inte om han är hatad av sitt folk och de vill att han ska ut ur landet nu!

    Det har varit mycket prat den senaste tiden om att protesterna i Egypten på nåt sätt skulle vara ett hot mot Israel vilket jag kan förstå då om det skulle bli demokrati i landet så skulle nog ett parlament med en anti-israelisk agenda säkerligen ta majoriteten av platserna. Inte för att folket i Egypten hatar judar eller är antisemiter utan för att de är antizionister och hatar den rasistiska politik som Israel står för genom deras etniska rensning i östra Jerusalem och fortsättandet med att bygga illegala bosättningar på ockuperad mark som de omedelbart måste retirera ifrån!

    Det mesta av dessa farhågor har kommit ifrån dem liberala israel supportrarna som har som livsuppgift att försvara israel emot all sorts kritik genom att antingen skrika ”Israel är ju faktiskt mellanösterns enda demokrati!!” eller ”Ja men tänk då på förintelsen!” eller ”Det finns ju islamister som gör motstånd mot israel!” som om detta skulle göra Israel fritt från kritik.

    Du missar poängen helt Fredrik Malm! 1 februari, 2011

    Posted by Adam in Arabvärlden, Egypten, Extremism Islam, Folkpartiet, Grupper, Islam, Islamism, Islamofobi, Muslimska Brödraskapet, Politik, Sayyid Qutb.
    5 comments

    Fredrik Malm skriver idag ett svar till ett inlägg av islamologen Jan Hjärpe på SVT Debatt om att det vore fel ifall att väst skulle stödja Muslimska Brödraskapet för att få stabilitet och demokrati i Egypten. I detta håller jag helt och hållet med Malm men Malm verkar anse att man istället för att stödja Muslimska brödraskapet ska stödja nåt mindre, demokratiskt, sekulärt liberalt parti. Detta gör så att Malm missar punkten totalt, väst ska verkligen inte stödja ”islamisterna” i landet och försöka påverka dem att göra om det Egyptiska samhället likte ett västerländskt. Inte heller ska vi stödja någon annan organisation eller person att försöka skapa ett samhälle som vi vill att det ska se ut. Vi ska helt enkelt låta bli att blanda oss i Egyptisk politik och inre angelägenheter. Om det muslimska brödraskapet kommer till makten, vare sig med val eller annan väg ska vi låta det vara och inte blanda oss i och kräva att regimen ska göra både det ena och det andra. Det Egyptiska folket har rätt att själva välja deras framtid, vare sig vi håller med om den eller inte och vare sig vi tycker att det är bra för dem eller inte. Om egyptierna tycker att muslimska brödraskapet och islamisterna har det allra bästa programmet för att styra landet ska de få ha muslimska brödraskapet som ledare. Om de istället tycker att kommunistiska eller liberterianska eller fascistiska partiet har bäst program så ska de få ha dessa som ledare. Väst har inte rätt att säga till dem vilka de ska ha eller inte. Låt Egyptierna själva få välja vilka de vill ha!